”Att rättfärdiga sin existens…”

”Inte visste jag att skräddaren med sina tunna ben tar de finaste simtagen.

Lugnt och utan det minsta brådska glider den fram på sjön, 

som om vattnet vore en spegels yta.

Inte visste jag att trollsländan i sitt korta liv unnar sig en välbehövlig paus 

på näckrosbladets mitt. 

Som om den insåg vikten av att ta in världens skönhet i ögonblicket.

Inte visste jag att upplevelsen av livet blir så mycket mer om vi lugnar stegen genom tillvaron

eller stannar upp ett ögonblick för att hinna betrakta omvärlden.

Men så självklart ändå! 

För hur skulle vi annars kunna uppleva allt det vackra om vi skyndar förbi?

Kanske är det till och med möjligt att medvetenhet kan sakta in tiden…?”

Jag väcks av en konsert utanför fönstret. Klockan är 03:20 på morgonen och jag befinner mig på en ensam retreat i en liten stuga ute bland sjöarna i Västergötlands finnskog. Här finns fina vandringsleder och sjöarna lockar till stilla kontemplationer. Jag kan sitta länge och bara se ut över vattnet. Skräddare simmar omkring runt bryggan och trollsländor virvlar från det ena strået till det andra tills en av dem stilla sätter sig på ett näckrosblad. Tar en paus i sitt korta liv för att betrakta allt det vackra: solen som får vattenytan att glittra, fåglarnas stämsång i skogen runt sjön och en människa som äntligen satt sig ner på bryggan för att ta in nuet. 

Stillheten och långsamheten här får sinnet att vilsamt komma ikapp andetaget. Allt saktar in och världen blir tydligare, skarpare i sina kontraster. 

Jag tar en paus från livets alla krav jag ställer på mig själv. Insikten har funnits där i periferin länge, men under året som gått har den blivit tydlig. Jag driver på mig själv på ett sätt som inte är till gagn varken för mig själv, mina drömmar och mål, eller för de fina relationer jag har. Nog har jag saktat ner de senaste åren och skalat av, men så faller jag tillbaka i ett gammalt mönster som tar all energi. 

Jag har de senaste åren unnat mig att åka på  yogafestival vartannat år för att få träna och hämta energi. Men förra året insåg jag att jag behövde mindre intryck och mer vila för att fylla på och åkte på en tyst yogaretreat med https://www.aboutyoga.se. Fantastisk upplevelse! Det kan jag rekommendera varmt om man vill vara för sig själv, men ändå ha planlagda aktiviteter och människor omkring sig. Magnus och Sheila guidade oss så fint! I år tog jag steget ännu längre och planerade in och åkte på en egen retreat för att vara ensam med mig själv i fyra dagar. På schemat står: meditation, yoga, vandring, måla, skriva, läsa och vila. Och så en och annan bit mat. Måltiderna är enkla och nyttiga. Jag unnar mig dadlar och torkade aprikoser när jag behöver något sött och lite kaffe på utflykterna. Att äta min matsäck vid stranden till en sjö efter ett par timmars vandring är en ren njutning. Jag menar inte att man måste äta så jämt, men det hjälper mig att sova bra och tänka klart. 

Och med klarhet kommer sikt, eller rättare sagt, insikt. 

För någon månad se’n lyssnade jag på avsnitt #440 ur podden ”Feel better, live more” där värden Rangan Chatterjee intervjuar Dr. Gabor Maté (rekommenderar er varmt att lyssna). Det var bl.a. en sak som GM sade som fick mig att stanna upp. Något som öppnade upp ögonen för mitt eget sätt att leva mitt liv och fick mig att inse varför jag gång på gång fyller min tid med så mycket göranden för andra hela tiden, att jag inte har tid över till mig själv. Känslan att meningen med livet är att leva för andra, istället för den enkla sanningen att livets mening bara är att leva. Den nu 80-åriga GM sade så här:” Jag har arbetat hela mitt liv och använde mig av den gåva jag fått i ett skarpt intellekt för att utbilda mig till läkare. Jag tog aldrig semester för att vila och vara med min familj, utan fanns alltid för mina patienter. Jag gjorde detta för att rättfärdiga min existens. Den omedvetna ”sanningen” var att min rätt att leva måste förtjänas. Därför unnade jag mig aldrig att njuta av livet och leka med mina barn och när jag insåg detta sörjde jag djupt.”

GM menar att det beteendet och den föreställningen kommer från ett trauma i barndomen och hans trauma är oerhört tydligt då han föddes i Ungern under andra världskriget, som barn till judiska föräldrar och lämnades bort som spädbarn för att skyddas undan nazisterna. Var mitt kommer ifrån är mindre uppenbart, men det finns likheter i beteendet. Orden ”känslan att min rätt att leva måste förtjänas” får en resonans långt inne i mig. Att andra dör eller blir sjuka, men inte jag. Att barnet som skulle varit min storasyster dog, men jag fick leva. Att det inte är en slump utan innebär att mitt liv har ett syfte och att jag finns här på jorden för att göra skillnad. Att jag bär ett ansvar att göra gott där andra inte kan eller väljer att inte göra det. 

Och så såg jag mönstret och kanske hur det formats. Kanske är det bara en personlighet som formats av uppfostran och miljö, jag vet inte, men det viktiga är att bli medveten om det. Då blir det möjligt att släppa taget, ta sig ur och börja forma ett nytt hälsosammare mönster vävt av glädje och lust. Då kommer energin sluta läcka ut och räcka till så mycket mer. Kanske till och med få själva tiden att sakta ner.